En bättre analys av Moderaternas problem än Anna Dahlbergs Alla vill vara moderater – bara inte rösta på dem torde vara svår att finna, åtminstone i det relativt korta format som en tidningsartikel innebär. Olika vänsterschatteringars ”analyser”, till exempel, kan väl lämpligen placeras i lådan för deras mer eller mindre flummiga önsketänkanden.
Dahlberg härleder med rätta Moderaternas nedgång till Fredrik Reinfeldts katstrofala, av önsketänkanden präglade, ledarskap, vilket initialt gynnades av ett uppdämt reformbehov samt av att konsekvenserna av en ansvarslös migrationspolitik och en havererad integrationspolitik inte visade sig tydligt förrän under andra mandatperioden och fullt ut först 2015. De ”öppna hjärtanas” politik var en falsk och verklighetsfrånvänd politik. En radikal upprättning av Moderaternas politik var och är helt nödvändig, om man vill utgöra ett regeringsdugligt parti. Att i detta läge ha en partiledare, som egentligen inte passar som partiledare, underlättar naturligtvis inte den processen.
Underlättar gör naturligtvis inte heller alla de märkliga turerna kring den djupt odemokratiska decemberöverenskommelsen, eller stora delar av etablissemangets närmast religiösa (och förvisso antidemokratiska) beröringsskräck visavi Sverigedemokraterna (med runt tjugo procent av befolkningen bakom sig). Man borde inse att ”alliansen” är nästan död och inte på något sätt utgör ett trovärdigt regeringsalternativ. Allt tal om en ”alliansregering efter valet 2018” får nog faktiskt betraktas som väldigt långsökt och man får hoppas att Socialdemokraterna är kloka nog att inte släppa fram något sådant. Alliansens andra mandatperiod var en katastrof.
Moderaterna (och andra) borde i det här läget inse att det finns tre rimligt stora och rimligt pragmatiska partier i regeringsekvationen, nämligen S, M och SD. Därutöver finns det märkliga och rimligen föga hållbara Centerpartiet, de så kallade Liberalerna som är på god väg att splittras trots Björklunds meningslösa bemödanden, de föga trovärdiga Kristdemokraterna på väg ut ur Riksdagen, Miljöpartiet (vars flum naturligtvis inte höll för regeringstestet) och det obehagliga Vänsterpartiet (som av någon anledning inte möts av samma beröringsskräck som SD). Ett eller annat av dessa partier kan kanske vid behov duga som stödparti, men inte mer. Naturligtvis kan och skall SD kritiseras, likaväl som andra partier. Jag stödjer inte SD, men jag vill ha en funktionsduglig regering i mitten utan Reinfeldtskt och vänsterpartistiskt flum. Tänk om Folkpartiet behållit och utvecklat sina goda tendenser i början av 2000-talet inom migration och integration under Lars Leijonborg, Mauricio Rojas och Nyamko Sabuni!
Med L:s och C:s urartning är en regering betående av M och S det bästa tillgängliga alternativet och den vägen bör definitivt hållas öppen. Löfven skulle nog föredra att splittra ”alliansen” genom att ta med C och/eller L i regeringen (och därmed ha mera flum att spela med), men det vore inte bra för Sverige.
Det här är inget önskeläge, men förmodligen skulle det förbättras en hel del om M tog läget och politiken seriöst och följde de flesta av Anna Dahlbergs råd.
För övrigt 