För inte så länge sedan publicerade GP en synnerligen tänkvärd krönika av David Eberhard: Rensa upp i genusdårskapen. Exemplen på denna inte minst vid universiteten florerande dårskap är legio. Det är mer än dags för seriösa akademiker, politiker och andra att göra upp med denna för hela samhällslivet skadliga förvirring!
Som Eberhard skriver:
”Den ena granskade artikeln efter den andra spottar ur sig rent nonsens förklätt till något som påstås vara vetenskap. Kanske är det då inte så konstigt att filosofen Peter Boghossian och matematikern James Lindsay lyckades publicera den fullkomligt påhittade och osammanhängande nonsensartikeln ”The Conceptual Penis as a social construct” i en granskad vetenskaplig tidskrift. Hela syftet med artikeln var att skriva gallimatias i postmodernistisk skrud. De hade inga förväntningar på att någon skulle begripa något av den, eftersom de inte ens begrep texten själva.”
Det är inte utan att likheten känns slående med en händelse inom akademin (självfallet helt sann) beskriven av den gode François Rabelais i hans 1532-33 publicerade roman Pantagruel – de törstigas konung. Den högt bildade och humanistiskt lagde Rabelais beskriver där – inte utan ironi – i kapitel 18 – 20 hur ”en berömd engelsk lärd ville disputera med Pantagruel och blev tillstukad av Panurge (Pantagruels vän och förtrogne)”. Den berömde engelske lärde ”vill disputera enbart med tecken, utan att tala, ty dessa ämnen är så svårtillgängliga att människoord inte skulle räcka till för att förklara dem till min belåtenhet”. Den gode Panurge skakar emellertid under disputationen engelsmannen i grunden med sitt överlägsna teckenspråk och ”Auditoriet, som i själva verket inte begrep ett jota, tyckte sig väl förstå att Panurge, utan att begagna sig av ord, tydligt sade till Thaumaste (engelsmannen): ‘Vad kan ni egentligen mena med era besynnerliga åtbörder?'”.
Jag vill således tacka David Eberhard samt gratulera Peter Boghossian och James Lindsay till att – i dessa sena och förvirrade tider – ha lyckats upprepa Panurges bedrift. Och jag rekommenderar gärna Rabelais’ på mer än ett sätt intressanta bok till nöjsam läsning (åtminstone för den som klarar av en del rätt burleska inslag).
För övrigt 