Stefan Hedlund, professor i öststatsforskning vid Uppsala universitet, skriver en mycket intressant och tänkvärd artikel i Svenska Dagbladet 29 juli, betitlad ”Alliansen borde riktat misstroende mot Löfven”. Hans kritik mot såväl regeringen som alliansen är mycket hård – men rättvis – och han pekar på de flesta väsentligheter i sammanhanget.
Inom parentes sagt glädjer det mig att professorer tydligen fortfarande åtnjuter yttrandefrihet, vilket av de senaste dagarnas debatt att döma inte verkar gälla för biskopar. Men etablissemanget gör ju sitt ”bästa” för att komma åt även akademin. Att försöka strypa yttrandefriheten underlättar förstås livet för etablissemanget, men är skadligt för landet och demokratin.
Det är klart att Hedlund har rätt i att rikets styrelse i bland annat den här frågan har fungerat fullständigt uruselt. Det är också klart att generaldirektören i fråga borde ha ett mycket hårdare straff, som står i rimlig paritet till de skador som vållats riket – man får inte vara hur dum eller nollställd som helst (det gäller även rikspolischefen). Och det är klart att regeringen skött rikets och individers säkerhet på ett oansvarigt sätt. Personligen har jag svårt att tolka det hela på annat sätt än att vänskapskorruption eller feghet har begränsat ett högst rimligt informationsflöde till exempel till statsministern. (det hela är tyvärr svårt att tolka på annat sätt).
Ändå vill jag problematisera på ett par punkter.
Den första är att jag möjligen har en större förståelse än jag (möjligen med orätt) uppfattar hos Hedlund, för att uppgiften att begränsa det oförlåtligas skadeverkningar initialt bör vara det primära. Läckandet av säkerhetskänslig information bör i möjligaste mån stoppas och hanteras innan saken får för stor spridning, vilket naturligtvis inte hindrar att informationen borde ha nått en mycket begränsad krets av relevanta ministrar och inte minst statsministern.
Den andra är att jag har mycket svårt att uppfatta den så kallade alliansen som ett trovärdigare regeringsalternativ än socialdemokraterna, snarare tvärtom. Och ”alliansen” verkar ju helt klart dela denna min uppfattning, annars borde man förstås agerat annorlunda. Därför tycker jag att Löfven till slut handlade klokt och rätt. Och jag tycker att övriga allianspartier borde struntat i Busch-Thors intriganta och ansvarslösa twittrande direkt efter regeringens pressträff och låtit henne stå sitt kast.
Jag håller med Mikael Odenberg i hans kritik av allianspartiernas agerande när det gäller försvarminister Hultqvist. Och Alliansens ansvarslöshet i regeringsställning när det gäller rikets säkerhet var monumental. Efter Odenbergs avgång rådde en närmast total oförståelse för försvarsmaktens behov och man tillsatte efter honom två odugliga försvarsministrar – detta fastän man hade tillgång till mycket seriösa kandidater (Allan Widman). Men Reinfeldt och Borg styrde med febril fartblindhet skutan åt fel håll. Vilket för övrigt gäller även alliansens migrationspolitik, vilken även den alldeles uppenbart utgjorde/utgör en fara för rikets säkerhet.
I det sagda ligger också att Hedlund naturligtvis har rätt i sin analys av orsakerna till att ”alliansen” inte vill/vågar rikta någon misstroendeförklaring mot Löfven (och därmed mot regeringen). Och jag håller fullständigt med honom när han skriver: ”Man kunde lugnt ha sagt att vi bildar regering på vårt program, utan hänsyn till vad Sverigedemokraterna må tycka. Om de vill fälla en borgerlig regering så må det bli så. . . . Som det nu är styrs landet av borgerliga politikers fasa för att bli brännmärkta som rasister, fascister, nazister och bruna råttor. Det är denna fasa som gör att ansvar för det som skett inte kan utkrävas, och att Stefan Löfven trots situationens allvar lugnt kan sitta kvar. Det bådar mycket illa för svensk demokrati.”
Man kan tillägga att en del av ansvaret därmed också vilar på de skenheliga skönandar som bidragit till detta djupt olyckliga politiska och mediala klimat, även om en riktigt seriös regering naturligtvis borde sätta sig över sådant trams.
Jag är visserligen inte biskop, men jag ber nu ändå till slut läsaren att uppmärksamma att detta inlägg alls inte är någon ”åsikt”, utan en ”analys”, vilket ju av media att döma är mycket finare och modernare (även när skillnaden i sak är obefintlig) Och förhoppningsvis också svårare att försöka förbjuda (även om jag vore biskop).
Om någon vill höra min åsikt är den helt enkelt att regering och opposition är i stort sett lika goda kålsupare, som traskar runt i samma pseudointellektuella och verklighetsfrånvända ”värdegrund”-soppa, som egentligen inget säger och till inget förpliktigar (allra minst till självständigt tänkande och ansvarsfullt handlande).
Det är också därför jag blir glad när någon politiker, som nu senast Löfven, tenderar att sticka huvudet över ytan, vilket är mer än man kan säga om ”alliansen”.
För övrigt 