Exemplet Katalonien

De senaste händelserna i Katalonien och den mediala rapporteringen i frågan säger en hel del om farorna i den så kallade postmodernistiska tid vi lever. Faror som i och för sig funnits tidigare om än mer eller mindre accentuerade under olika skeden i historien.

Inger Enkvist beskriver i en krönika i Svenska Dagbladet 6 oktober hur  ”bilderna och orden från Katalonien inte berättar allt”. ”Fake news” är förvisso ingen ny uppfinning och har självklart spritts som flygblad, pamfletter och vanligt ”prat” långt innan några så kallade sociala medier var påtänkta – till exempel under trettioåriga kriget och franska revolutionen. Mera nytt är nog den utbredda journalistiska inkompetensen och bristen på seriositet – ofta nog i den ena eller andra ”ideologins” tjänst. Inte minst i Sverige har dogmerna och den ”politiska korrektheten” varit påfallande inom både politik, media och akademi, något som gör att det kan kännas som en befrielse att komma utanför det här landets gränser, detta även om fenomenet i och för sig är pinsamt spritt i västvärlden (där man kunde begära bättre).

Nåväl, åter till Enkvist efter denna utvikning. Hon visar att ”att dagens konflikt till stor del är skapad av en handfull nationalister” med början under det för Europa och Västvärlden så katastrofala 60-talet. Hon visar hur man medvetet har strävat att tränga undan spanskan i skolan och i det katalanska samhället i stort – en politik som, om den bedrivits åt andra hållet, från Madrid mot katalanskan, skulle ha gett upphov till ramaskrin i det Europa vars mest högljudda skönandar formligen letar efter sådant som de mer eller mindre långsökt kan uppfatta som ”förtryck” av nationella minoriteter. Något måste tydligen skönandarna hålla på med och när nu klassbegreppet har blivit lite ”råddigt” har den så kallade identitetspolitiken blivit en räddare i nöden.

Enqvist beskriver också hur bilder fejkats och hur ”Personer som lever i frihet i ett välfärdssamhälle jämställer sig med undersåtar i en diktatur”. Hon visar kort sagt på de katalanska nationalisternas totala lögnaktighet, vilken de förstås hoppas ska slå an på Europas skönandar, vilka som bekant ständigt letar efter någon (eller något) att ”tycka synd om”.

Läs också Inger Enkvists ledare 4 oktober ”Sju falska påståenden om Katalonien”.

Ivar Arpi anslår i en ledare i Svenska Dagbladet 12 oktober en gentemot nationalisterna något mera förstående ton, men argumenterar mot en medielogik som gynnar extremer. Han verkar anse att självständighet från Madrid inte är ”ett illegitimt krav i sig”, vilket det ju dock är i enlighet med spansk lag. Han menar också att ”När omröstningen ägde rum överreagerade den spanska staten”, vilket är en logik som jag har mycket svårt att förstå. Omröstningen var olaglig, alltså var valdeltagandet olagligt och alltså var det rätt av polisen att försöka stoppa den omröstning som aldrig skulle ha hållits. Att detta kan leda till skärmytslingar med diverse nationalistiska vildhjärnor är inte särskilt svårt att förstå och relativt det totala antalet röstande var antalet skadade litet. All heder alltså åt den spanska polisen.

Även om det absoluta antalet röstande alltså var stort, så utgjorde det antalet bara cirka 40 procent av de röstberättigade, vilket Arpi också konstaterar. Liksom att det därmed inte finns någon som helst folklig grund för någon, i sig olaglig, självständighetsförklaring. Det får betraktas som närmast självklart att de flesta motståndare till den fullständigt omöjliga självständighetsförklaringen valde att inte delta i den olagliga omröstningen. Vilket även visade sig senare i den massiva demonstrationen i Barcelona för ett enat Spanien. Vilken osökt påminner mig om de hederliga medborgarnas likaledes massiva demonstration i Paris efter de vedervärdiga kravallerna 1968. De Gaulle var tillbaka och jag kände det redan då, trots att jag själv var vänster, som en befrielse – att ”nu vänder det, galningarna pressas tillbaka”. Jag hoppas att så blir fallet även idag i Katalonien, Spanien och hela Europa.
Läs mer i SvD om enhetsdemonstrationen i Barcelona där bland andra nobelpristagaren Mario Vargas Llosa talade och påminde om att ”rasism och fascism hör till de företeelser som skapat mest kaos i mänsklighetens historia, och menade att samma drivkrafter finns i nationalismen”. Till dessa vidriga företeelser hör naturligtvis i inte mindre grad kommunism, anarkism och islamism.

För att tala med Societat Civil Catalana (SCC), som stod bakom demonstrationen: ”Det är nog, låt oss återgå till förnuft!”