Om Ryssland i världen

Bild från Wikipedia

Jag funderar ganska ofta på Ryssland och dess relationer med Sverige, övriga Europa och resten av världen. Rysslands ambassadör i Sverige, Viktor Tatarintsev, skrev 12 oktober en artikel i Dagens Industri, vilken enligt min mening är en högst läsvärd artikel. Jag vill därför gärna resonera lite kring ämnet utan några som helst anspråk på fullständighet.

Tatarintsev anslår en saklig ton, som bjärt kontrasterar mot den hysteri som florerar i svensk, men än mer i amerikansk, debatt och som ambassadören naturligtvis inte kunnat undgå att lägga märke till. I USA kan man, menar jag, med goda skäl tala om en löjeväckande och farlig häxjakt, vars grundläggande syfte alldeles uppenbart har varit att skyla över de verkliga orsakerna till Demokraternas och Hillary Clintons fundamentala fallisemang och deras egna tvivelaktiga affärer (Omni 2 november och 23 oktober).  En annan positiv sak med ambassadörens artikel är för övrigt att han uppenbarligen delar mitt intresse för historia och min aktning för Axel Oxenstierna.

Men naturligtvis är det så att ambassadören skriver från rysk synpunkt och i sin beskrivning av tiden efter Sovjetunionens sammanbrott nogsamt ”glömmer” bort till exempel de ryska ”insatserna” i Ukraina och annekteringen av Krim, medan han däremot beskriver NATO:s utvidgning österut (trots Waszawapaktens upplösning) och nämner bombningarna i Serbien och upprättandet av ett ”självständigt Kosovo”. De ryska åtgärderna, som jag förstår det i exempelvis Ukraina, försvarar han med att: ”Varje stat som inte får gehör för sin ståndpunkt tvingas att bestämt hävda sina nationella intressen. Ingen som blir injagad i ett hörn agerar väl annorlunda?”.

Utan att på något sätt försvara ryska åtgärder ligger det enligt min mening en hel del i ambassadörens resonemang. Det är ett pragmatiskt maktpolitiskt resonemang utifrån ryska intressen. Ryssland, lika väl som Sverige och andra länder, har sina historiska erfarenheter och man kan förstå en viss rysk oro över att ha NATO alldeles inpå sig. I det ligger inget konstigt, lika lite som det ligger något konstigt i till exempel de baltiska staternas oro för närheten till den forna ockupanten.

Jag tror inte att det allra största problemet är Ryssland utan västs verklighetsfrämmande politik där man å ena sidan flyttar sina gränser österut, å andra sidan radikalt nedrustar sin försvarsförmåga. Det verklighetsfrämmande i detta är förstås inte NATO:s nödvändiga och rationella utvidgning – utan den skulle osäkerheten i Europa vara än större. Det verklighetsfrämmande är att inte vidmakthålla ett adekvat försvar i Europas länder. Genom den uraktlåtenheten har man skapat ett farligt vakuum i Europa. Man kan kanske tycka att detta vakuum skulle gynna Ryssland, men det är inte alls självklart. Tvärtom gynnas freden och stabiliteten av en rimlig maktbalans och jag tror inte att Ryssland eftersträvar krig – ett storskaligt krig skulle vara katastrofalt för såväl Ryssland som för andra länder. Tyvärr finns inte den stabiliteten i Europa idag. Det gör mig orolig och jag förstår om man är orolig i Ryssland. En svensk anslutning till NATO och fördubbling av försvarsutgifterna skulle enligt min mening bidra till att öka stabiliteten. Det är naturligtvis inget ambassadören skulle skriva under på, men jag tror ändå att så är fallet, eftersom det skulle ge tydligare spelregler.

Den stora faran för freden – och därmed för Ryssland – är, menar jag, att USA försvagats militärt och politiskt under Obamas ”fredsprisade” styre, att NATO försvagats genom bland annat nedrustning och att splittringstendenserna i EU blivit så starka. Skulden för detta lägger jag på den ”skönandepolitik”, som västvärlden i alldeles för stor utsträckning ägnat sig åt under de senaste decennierna.

En del av denna skönandepolitik är, menar jag, lustigt nog den närmast hysteriska rysskräck, som ambassdören beskriver med lite större verbal finkänslighet. Det är som om man till sin förvåning upptäckt att världen inte är så ”god”, som man föreställt sig. Efter Sovjetunionens fall har man ju trott att det framför allt är västvärlden, de grymma kolonisatörerna, som är ond och framför allt då givetvis de ”medelålders vita männen”. Om bara vi är snälla, så är alla andra snälla. Att tro att världen fungerar så är milt sagt okunnigt, aningslöst och korkat och det tyder på en extrem förträngning av alla lärdomar som historien och kunskap om andra kulturer kan ge.

Några punkter:

• Herr ambassadören och Ryssland bör uppskatta om Sverige går med i NATO – det skapar större tydlighet och säkerhet.
• Sverige och de flesta länder i Västeuropa bör fördubbla sina försvarsutgifter. Stärk försvaren och minska eller ta bort sanktionerna när läget stabiliseras.
• Det finns fullt tillräckligt med ”troll” i Sverige, USA och västvärlden i övrigt för att det inte ska finnas någon anledning att bli hysterisk över i och för sig högst möjliga och högst oönskade ryska ”troll”. Ett aktuellt troll är till exempel mottagarna av Nobels så kallade fredspris 2017 för deras irrationella syn på världen. Eller trollet Puigdemont i Spanien. Till trollen bör man också räkna spridarna av larvig och känslomässig rysskräck. Ryssland är ett hot, inte framför allt av egen kraft, utan på grund av västs militära och moraliska svaghet. Och det är inte Rysslands fel att Putin är en skickligare politiker än väst för närvarande kan uppvisa (han hade förtjänat en Axel Oxenstierna som motspelare).
• Om det kan glädja ambassadören kan man ju tillfoga att västs politiker inte bara ”gnäller” över Rysslands skuld, utan även över all västs (och i synnerhet männens) ”skuld” i det förflutna – det är tagelskjortan som gäller för ”nu ska vi, nu ska vi vara snälla”.
• På samma sätt som fred och stabilitet gynnas av stater med möjlighet att försvara sitt territorium, gynnas de också av dialog och samarbete mellan stater på så många områden som möjligt.  Och då gäller det inte minst att med herr ambassadörens ord ”återknyta våra humanitära och kulturella kontakter”.