Jag råkade läsa en lätt inflammerad debatt i Svenska Dagbladet mellan Lars Åberg, journalist och författare, (SvD 30 december) och Masoud Kamali, professor i socialt arbete på Mittuniversitetet, (5 januari) och jag kan inte låta bli några korta reflektioner.
Varför inte lite mera sans i debatten? Min upplevelse är att den svenska debatten över huvud taget svänger sig med en mängd ”värdeord” av tvivelaktigt värde. Vad är till exempel ”kulturrasism” (Kamali) och ”hederskultur” (Åberg)? Eller den heliga ”värdegrund” som så ofta åberopas i alla möjliga och omöjliga sammanhang?
Min utgångspunkt är att om man tolererar en invandring av de proportioner som Sverige gjort under decennier och vilket jag menar att man inte bör göra, så får man problem av olika slag. Man får naturligtvis problem med integration, bostäder och försörjning och man får självfallet också kulturella problem. Ju mer kulturerna skiljer sig åt, desto större blir problemen. Detta är självklarheter. Om man nu, mot bättre vetande, har låtit denna migration fortgå, bör man göra två saker. Minimera invandringen och ta ansvar för den situation som uppstått. Att radikalt minska invandringen är förhållandevis enkelt, men den situation som uppstått är ett delikat problem.
I Sverige ska naturligtvis svensk lag gälla, men hur förändrar man människors sedan sekler nedärvda kulturmönster och sedvänjor på kort tid? Det går helt enkelt inte och för att lyckas på sikt krävs ömsesidig respekt.
Ett lättvindigt tal om ”hederskultur” (Åberg) underlättar inte ömsesidig respekt. Begreppet är dessutom fånigt. Om en del invandrades kultur är hederskultur , vad är då den svenska (i den mån det längre finns en sådan)? En kultur utan heder? Det ligger i och för sig enligt min mening en del i det när det gäller etablissemangets uppfattningar (där heder snarast verkar betraktas som något föraktligt).
Begreppet hederskultur syftar väl i och för sig närmast på att familjen och det som uppfattas som familjens heder sätts i centrum (ibland, men alls inte alltid, med kriminell hårdhet) på ett helt annat sätt än i dagens Sverige, där betydande delar av etablissemanget ådagalägger en närmast nihilistisk inställning till familjen och familjens betydelse och ansvar.
Enligt min mening är båda ytterligheterna, nihilismen och den kriminella hårdheten, absurda och förkastliga. Ett rimligt beteende måste av familjer och individer sökas däremellan, med respekt och utan statlig inblandning. Att detta sökande ibland leder till konflikter är inget konstigt – så har det alltid varit och så kommer det alltid att vara.
Ett annat tvivelaktigt begrepp är ”kulturrasism” (Kamali). Vad är det? Ett fånigt begrepp kan man väl konstatera, lite grann som om man har insett att begreppet rasism har fördärvats genom missbruk och att man måste hitta på något nytt. Varför kalla Åberg kulturrasist? Att hans inställning är rigid, att han inte vill lyssna och försöka förstå, kan jag hålla med om, men rasist? Problemet är väl snarare att stora delar av etablissemanget (i sin blinda övertygelse om sin egen postmoderna rättfärdighet) beter sig på precis samma sätt mot stora delar av det svenska folket, alldeles oavsett rötter. Man kan kalla det översitteri och ibland en närmast stalinistisk statstro, men rasism?
Det kvasifilosofiska käbblet leder ingen vart. Istället krävs enligt min mening
- Minimera invandringen och upprätthåll lag och ordning i hela landet. Vilket innebär att lag och ordning ska återupprättas i alla områden, men också att de som inte har rätt att vistas i landet skall utvisas snabbt och effektivt. Kriminalitet ska inte tolereras någonstans.
- Myndigheterna ska visa respekt och förståelse även för människor med olika värderingar och kulturmönster oavsett var de kommer ifrån och inse att etablissemangets värderingar inte nödvändigtvis delas, eller kommer att delas, av andra.
- Sätt ordning och kunskap främst i den svenska skolan och se till att alla lär sig svenska väl.
- Se till att människor kommer i arbete och att alla vuxna i arbetsför ålder lär sig svenska väl. Gör kunskaper i svenska till ett villkor för medborgarskap.
På det sättet (och liknande) tror jag att mycket annat kommer att lösa sig mer eller mindre ”per automatik”, genom människors egen kraft och goda vilja. Det går kanske långsamt, men det går. Faktum är ju att väldigt många länder i Europa sedan mycket, mycket länge lever med en långt större etnisk och kulturell diversitet än Sverige gjorde innan de senaste decenniernas migration. Och det går oftast rimligt bra så länge inga ideologiska galningar (som i Katalonien) ställer till problem.
Etablissemangets löjliga och självgoda ideologiska uppfostrariver gör bara skada och trasar sönder samhället.
För övrigt 